Ebbas utslag har blivit en aning bättre. Tror att det beror på kortisonen och inte på antibiotikan i krämen. Men de är envisa utslag. Vi smörjer några dagar till. Sedan får läkarna i Lund titta på dem igen i nästa vecka när Ebba är nere i Lund för behandling.
Hennes illamående har blivit värre igen. I lördags morse kräkte hon fyra gånger. Till slut beslutade vi oss för att ge henne tabletterna mot kräkningar även om de kan ge tråkiga biverkningar. Till en början trodde jag faktiskt att hon hade åkt på kräksjukan men hon hade inga andra symptom på det och mådde inte illa mellan kräkningarna mer än precis innan hon kräktes. Men för säkerhetsskull stannade jag och Ebba hemma från kalaset som familjen skulle gå på i lördags kväll. Lillebror och pappa fick åka utan oss.
När vi såg att hon inte hade några andra symptom på kräksjukan blev jag i stället orolig för att levern mådde sämre. Så jag ska säga att jag var nervös igår när vi fick provsvaren. Levervärdena hade gått ner ytterligare, till 2,22. Men kände ändå som en klen tröst när man vet att nästa veckas behandling ställer till det igen.
Idag kräktes hon också några gånger. Återigen gav vi henne tabletterna mot illamåendet. Det är hjärtskärande att behöva se henne sådan. Många säger när de träffar henne:
– Åh, så pigg hon är.
Ja, tänker jag. Hade hon varit dålig hade hon inte varit här. Eller nä, förresten, vet ju hur många gånger Ebba har kämpat sig till skolan, stoppat ner kräkpåsar i väskan. För till skolan ska hon. Så det är inte helt sant att folk inte har sett henne må dåligt. Sedan är det ju inte allt dåligt som syns på utsidan. Hennes lever syns ju inte.
Förmodligen var det den ökade fulldosen av tabletter på tisdagen som påverkade henne. Hennes vita har legat för högt i två veckor så därför ökade läkaren fulldosen. Likaså blev det denna vecka även om de vita hade sjunkit ganska drastiskt. De neutrofila (en typ av vita blodkroppar, ”bakteriedödande”) hade sjunkit ganska mycket, så hon är lite mer infektionskänslig nu än tidigare men hon ligger inte på den ”magiska gränsen” än.
Med tanke på att det har gått/går diverse sjukdomar i Ebbas klass (halsont och kräksjuka) så beslutade jag och min man att vi håller Ebba hemma från skolan större delen av denna vecka med tanke på att det är långtidsbehandling i nästa vecka. Så hon har varit hemma sedan i måndags. Idag blir det en timmes skola, träslöjd och på fredag ska hon till skolan efter provtagningen som vi gör på morgonkvisten. Då är det hennes födelsedag och hon vill gärna till skolan och bli firad. Det blir också hennes sista dag i skolan för denna termin eftersom hon har behandling nästa vecka.
Tur att man har lärarutbildning i grunden. Jag arbetar inte som lärare idag utan utbildade mig till systemvetare efter lärarutbildningen. Tycker att jag har haft nytta av pedagogutbildningen även i mitt nuvarande yrke. Kanske det är ödet. Att det var bestämt att jag skulle gå den utbildningen för att kunna hjälpa min cancersjuka dotter med skolarbetet när hon inte kunde gå i skolan. Ja, vem vet vad livet har i behållning för en… I alla fall så går inte Ebba hemma och såsar. Nä då. Det är skolarbete som gäller här hemma. Igår var det Alfred Nobel och matte samt läsning som stod på agendan. Idag blir det nog bara matte och läsning i och med att hon är på träslöjd en stund idag.
Ebba har fått en riktigt härlig kalufs vilket fotot nedan visar. Hoppas bara att hon får behålla sitt duniga (ser verkligen ut som dun som sticker upp från hennes huvud då hon har lite lockigt hår), fjuniga hår. Hon får ju cytostatika under sommaren som hon återigen kan bli skallig av. Men det hoppas jag innerligt inte att hon blir! Hennes hår har inte ändrat karaktär nämnvärt som det kan göra efter behandlingarna. Lite tunnare och flygigare kanske men lockighet och hårfärg är nästintill detsamma som tidigare.
Peruken hänger på sin ställning i vardagsrummet, nästa oanvänd. Ja, hon är en liten tuffing!
Ha det bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar