Det var som jag misstänkte. Osteonekrosen hade inte läkt ut. Området på ländkotan var till och med större nu än på första bilden. Tilläggas bör är att Helsingborgslasarett tog de allra första bilderna med magnetkamera, för ungefär 1,5 år sedan och det är dessa som de nu jämför med. Sedan har Lund en drös med bilder gjorda sedan dess (vissa på abscesserna och vissa på osteonekrosen). Lund var också intresserade av bilderna så Helsingborg kommer att skicka dessa till dem.
Kotan hade dessutom tryckts ihop några millimeter. Jag undrade naturligtvis om detta kunde påverka diskarna så att hon eventuellt kunde råka ut för diskbråck men det kunde läkaren inte direkt svara på men mest troligt inte.
Summa sumarum så skulle det inte vara någon överhängande risk för att kota eller höft skulle kollapsa.
Därtill såg de att Ebbas lårbenshalsar var mer vätskefyllda än normalt och kunde vara lite mer svullna än normalt. Varför det är så kunde man inte svara på men det skulle inte heller vara någon direkt fara. Hon skulle inte ha ont av det sade läkaren. Kanske kunde det vara så att kroppen var tvungen att fylla tomrummet efter leukemicellerna med något. Ja, vi får nog aldrig veta. Men det är bra att känna till om hon nu skulle få problem eller värk med låren, så kan vi nämna detta också.
Det är en lång läkningsprocess det här. Tror det kommer att ta flera år innan hennes skelett är någorlunda normalt igen. Tror faktiskt inte det är någon underdrift.
Ebba har haft problem med kramper de veckorna som har gått. Hon har klagat några gånger på att hon får kramp i benen/vaderna. I natt halv tre hörde jag världens illtjut från hennes rum. Hon ropade:
- Mamma, hjälp! Mamma, hjälp!
Man blir ju livrädd när hon skriver så, så jag flög upp ur sängen (tror aldrig jag har varit så snabb förr gravid). Jag slog till mannen så han också flög upp ur sängen. När vi kom in till henne kved hon av smärta i vaden. Jag försökte massera den ihopknycklade, jo, jag menar verkligen ihopknycklade muskeln, för det är vad den var, otcäckt värre. Till slut gick krampen tillbaka. Snacka om att det var svårt att somna om efter ett sådant uppvaknande.
Jag tog upp detta med läkaren idag. Brist på kalcium i muskeln kan det vara, men det är svårt att ta prov på, kalcium i blodet via blodprov blir inte rättvisande. Möjligtvis kan det vara brist på selen. Jag ska prata med onkologerna i Lund om det är ok att ge henne detta under några veckors tid utan att det stör behandlingen. Är alltid försiktig med att ge henne vitaminer/mineraler/hälsokost/läkemedel e t c utan att ha stämt av med Lund först.
Ebba har gått i skolan hela veckan. Varje dag är man vaksam för att se så hon mår bra och inte har blivit sjuk av alla smittor som går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar