Njurvärden och mer tunnhårig Ebba

Snart är vårt husbygge ett fall för fuskbyggarna. Inte bara bygget utan också hur byggföretaget bemöter oss som kund. Som ni märker har jag lagt i en högre växel. Hoppas det hjälper. Vi vill ha hjälp med att åtgärda felen och det på ett professionellt sätt - hur svårt kan det vara?

Över till Ebba. Provsvaren fick vi idag. Njurvärdena ligger precis inom ramen för det normala. Alltså rättat upp sig lite. Levervärdena har sjunkit från förra veckan, vilket är bra, men det ena värdet (ALAT) ligger fortfarande för högt (men lägre än på länge). Som vanligt ingen tröst då det är långtidsbehandling nästa vecka igen, Högdos Metotrexate.

Hb:t vill inte stiga, sjunker sakta. Ligger nu på 107. Innebär mest troligt att hon kommer att behöva en blodtransfusion efter behandlingen. Tycker det är underligt att Hb:t inte vill höjas. Det brukar det alltid göra mellan behandlingarna annars. Kroppen har väl tagit mycket stryk av behandlingen som gick fel i julas.

Som sagt tror jag ju att vi ser sena bieffekter av den nu. Är faktiskt helt övertygad. Ebba fortsätter att fälla hår i mängder. Börjar se lite tunnhårig ut på skalpen igen. Inget att göra åt det. Hennes hud är torr som fnöske. Märkte vi också i slutet av förra veckan. Säkerligen också en effekt av det hela (tilläggas bör är att hon vid flera av HDM behandlingarna har blivit just torr i huden). Vilken skada kroppen har tagit på insidan vet vi inte. Men säkerligen på något sätt.

Så här ser kammen ut efter en genomkamning.

På fredag får Ebba vara hemma från skolan. Klassen ska på konsert och det kan inte Ebba följa med på p g a infektionsrisken. Visst är det skillnad på barn och barn. Hela tiden blir man påmind om att man har ett cancersjukt barn som inte kan göra allt som barn brukar göra. Som häromdagen. Ebba berättade att hon hade gått på styltor. Livrädd blev jag och skällde lite på henne för att hon hade gjort det. Då blev hon arg, helt förståeligt, och sade att hon aldrig fick göra som de andra barnen. Då kontrade jag med att de minsann inte hade osteonekros i höft och en kota i ryggen som kunde kollapsa av ett fall. Eller att, för den delen, inte skulle ta minst dubbelt så lång tid för henne att läka ett benbrott än hennes kompisar. Hon blev tyst och tjurade lite men jag såg på henne att hon förstod allvaret i det hela. Sedan tänkte jag, så här ska inte ett barn behöva ha det...