Ebba hade ont i örat i torsdags kväll. Ingen feber. När det
gäller Ebba så avvaktar man inte en eller två dagar som man gör med andra barn
i samma situation. Det onda hade fortfarande inte gått över på fredagsmorgonen.
Därtill mådde hon dåligt, matt och illamående, som hon gör några gånger per
vecka nu för tiden. Så det var bara till att ringa in till dagvården och
meddela att vi ville träffa en läkare. Det var inga problem, de har rutin på
det nu.
Väl där så träffade vi en läkare som vi aldrig hade träffat
förut. De tog prover på Ebba de kunde inte hitta något onormalt. CRP:n var
normal. De total vita hade däremot dalat. Från över fem i början av veckan till
2,4. Alltså mer än halverats på fyra dagar. Även om akutläkaren inte kunde
hitta något fel på henne ville han inte släppa henne så därför hade han pratat
med öronakuten. Hon hade fått tid två timmar senare. Läkaren tyckte att hon
hade tillräckligt med vita för att vistas nere på aktuen. Tänkte att vi får nog
komma till direkt så det kanske är ok då.
Väl där nere så blev vi runtskickade. Mottagningen, eller
vad man ska kalla det ville inte ta emot oss förrän vi hade anmält oss vid ingången
till akuten. Mitt bland alla andra akutfall. Jag förklarade situationen med
Ebbas infektionskänslighet men hon stod på sig. Sur var hon också. Då blev jag
också sur. Jag gick ut och anmälde henne motvilligt. Helt onödig smittorisk!
Tjejen i receptionen där sade faktiskt att de sköterskorna som var sura mot mig
faktiskt också kunde vara sura mot henne också. Vilka surkärringar alltså.
Sätter säkert prägel på arbetsplatsen. Hon informerade också om att det var fem
öronfall före oss. Jag tyckte det var konstigt för vi hade ju fått en tid till
aktuläkaren och väntat allt som allt redan fyra timmar den dagen. Ja, det fick
jag ta med sköterskorna inne på akuten. Det gjorde jag. Återigen sade jag att
vi inte kan sitta bland andra akutfall och vänta och sedan hade de lovat att vi
skulle få komma till vid två tiden. Ja, jag blev upprörd. Det dröjde en liten
stund och Ebba fick i alla fall ett separat akutrum att vänta på. Men jag
tänkte minsann inte vänta längre på en läkare. Jag traskade upp med lilleman
till dagvården. Förklarade för dagvårdssköterskan hur det låg till. Hon gick in
till avdelningen och kom tillbaka en liten stund senare. Nejdå, vi skulle alls
det inte behöva vänta så jag kunde gå ner igen. När jag kom ner så hade en
läkare redan varit där och hon förklarade för Ebba, en tioårig tjej, att det
inte alls fanns något som hette tider på akuten, att det faktiskt fanns vissa
som hade väntat sedan i förmiddags. Tyvärr var det inte samma läkare som vi sedan
fick träffa för då hade jag förklarat ett och annat för henne. Vi hade minsann
väntat i nästan fem timmar så kom inte och snacka en massa skit med mig. Vi har
varit hur mycket som helst på sjukhus och väntat hur länge som helst. Du
snackar med en som har svart bälte i att vänta på sjukhus. Det dröjde bara fem
minuter sedan visade en ytterst trevlig och ödmjuk sköterska in oss till
läkaren som också var helt underbar. De undersökte båda öronen med en kamera.
Det såg bra ut. Tydligen letade de efter bältros i örat. Det hade inte slagit
mig att den kunde sätta sig där. Men det var det som tur väl inte.
Ja, det blev en lång runda på akuten. Så nästa gång
barnakutläkaren säger att vi kan gå ner till akuten kommer jag att tvärvägra
och det för Ebbas skull. För även om hon har ok med vita denna vecka så kan hon
bli neutropen nästa och vara det i flera veckor. Så så kortsiktigt som han
tänkte kan man ju inte göra. Man lär sig hela tiden.
Det onda i örat hade helt gått över till på lördagen. Hon
har inte känt av det sedan dess. Som jag brukar säga, henne kropp är fucked up
av all cytostatika.
Idag var Ebba med på skolavslutningen. Det var den första på
tre år. Missade sommaravslutningen både i tvåan och i trean så hon såg
verkligen fram emot att få vara med i år. Så härligt att hon äntligen kunde det. Sedan har hon ju klarat
skolan med bravur detta år även om hon har varit ganska mycket frånvarande.
Hoppas att det blir ändring på det till nästa termin. Jag är verkligen stolt
över henne. När vi fick beskedet om hennes cancer var det första man tänkte på
att hon får inte dö, det andra var, nu får hon gå om skolan och mista sina
kompisar. Men det har det aldrig varit tal om det. Aldrig i närheten. Hon fixar
ju skolan så galant så det behöver vi inte ägna en tanke åt. Sedan har
vi faktiskt fått bättre respons av lärarna den sista veckan. Hoppas det
fortsätter så. Jag kommer att kämpa för att det ska fortsätta på det spåret i alla fall efter sommaren också. Nu hoppas jag att hon får ett långt och skönt sommarlov med mycket lek
med kompisar och glass i stora lass. Det är hon väl värd. Första badet i bästa
kompisens pool ger ju en lovande start på sommarlovet i alla fall J.
Här ser ni Ebba hålla tal på avslutningsdagen. Till skillnad från sina klasskompisar höll hon tal, många av de andra hade dansuppvisning i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar