Sedan alla komplikationer som hon kan få dras med livet ut. Därtill har hon en 10 gånger så stor risk att få annan typ av cancer p g a just cellgiftsbehandlingen. En tredjedel av den vuxna befolkningen drabbas ju ändå så min fråga är då hur stor risken för Ebbas del är när man räknar med det i kalkylerna?
Hur det än blir så är vi glada att vi har kommit så här långt.
Ebbas värden är på nedgång igen. Neutrofila ligger på 0,8. Hb, på 120, och blodplättar på ca 350, har däremot ökat lite. En eftermiddag i veckan kände hon sig frusen och lite hängig. Hon tog tempen när hon kom hem och då låg den under 37,5. Någon timme senare tog hon den igen och då låg den på 38,3. Ja, hennes kropp blir lite ur balans när värdena är låga. De är ju inte superlåga men 0,8 är inte så mycket. Dagarna efter har tempen legat normalt.
Ändå har hon inte fått så höga doser med cytostatika de senaste veckorna som hon brukar få.
Den veckovisa dosen blir densamma som förra veckan, med en purinethol dagligen och 6 metotrexate igår kväll.
I nästa vecka är det Ebbas nästsista behandling i ryggen, metotrexate genom lumbal punktion. Nästsista. Det känns verkligen märkligt. Verkligen overkligt. Läkarna har sagt att det som föräldrarna oroar sig i detta stadiet är återfall p g a att barnet inte äter medicin längre. Jag kommer nog oroa mig i flera år framåt för det. För varje år som går blir risken mindre för ett återfall tack och lov. Det är ju trots allt ganska många som får återfall, ca 20 %, vilket jag tycker är mycket.
Ja, livet går vidare. I helgen var vi med några goda vänner på Bakken i Danmark. Ett lite mindre tivoli men gemytligt. Ebba hade superskoj tillsammans med deras nästan jämnåriga dotter. De var lika tokiga i att åka karuseller båda två så jag kan ju säga att tivolit gick back på de armbanden på de två barnen. Det är så det ska vara - härligt!
Äldsta lillebrodern är lite mer försiktig av sig. Efter några halvvågade karuseller ville han inte mer. Barn är olika och det är våra. Han stod och gjorde mig sällskap vid vagnen i stället eller vem som nu passade minstingen för jag åkte också några karuseller. Det blir man aldrig för gammal för!
Här ser ni tjejerna i en variant av "Fritt fall".
Fortfarande tänker man på Ebbas osteonekroser. Vi ska ju följa upp dem nu i höst för de har inte läkt ut än. Jag var tveksam om hon skulle åka vissa av karusellerna men som när det gällde lägret. Hon måste ju få leva ungjäntan! Hon har missat tillräckligt!
Jag har fått börja tänka lite som hon gör -
Carpe Diem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar