Igår ringde Ebbas pa-läkare igen. Hudläkaren hade hört av sig till henne i torsdagskväll. Hon hade då fått respons från Lund.
Pa-läkaren och hudläkaren hade diskuterat sannolikheten att såren delvis skulle kunna bero på heracillinen, hudläkaren trodde det inte så hon har nu ordinerat profylax (underhållande behandling) med just den antibiotikan under lång tid framöver.
Eftersom jag inte är helt övertygad om att heracillinen inte ställer till det har jag nu fotodokumenterat hur Ebbas hud ser ut på mun, fingrar och fötter. För att ha något att jämföra med. Sedan tror jag inte att heracillinen, om den nu är en av bovarna i dramat, allena bär skulden. Säkerligen påverkar cellgifterna huden, de stör ju celldelningen, hennes vita blodkroppar, hur de ligger, likaså trombocyterna samt hur zinkhalten. Samt väderleken påverkar huden. Säkerligen ännu fler faktorer som jag inte är medveten om som påverkar. Men dessa har jag stött på under behandlingens lopp.
Vi kör på och testar. Kanske de röda prickarna försvinner nu. Kan hoppas på det i alla fall.
En sak, som borde ha gjorts för länge sedan, är att vi har fått remiss från pa-läkaren för provtagning på alla i familjen för gula stafylokocker. Det har vi tyckt länge. Får se om det ger något resultat. I så fall får den personen också behandlas. Bakterien är ju vanlig (30 % är "friska" bärare) så risken att någon i Ebbas närmaste omgivning, familj eller vänner, bär på den är överhängande. Inom den närmaste familjen kan man ju behandla men man kan ju inte begära av bekanta att de går och testar sig.
Ikväll blir det schlagerkväll. Både Ebba och jag måste se spektaklet. Sedan har vi oftast helt olika favoriter. Pappa och bror får se och höra det vare sig de vill eller ej :).
Blir att ligga med fötterna i högläge för svullen är jag. När jag vaknar ser jag ut som om jag inte har sovit på flera år p g a påsarna över och under ögonen. Fötterna, ja, jag hade problem att få på mig skorna igår. Tog tre försök innan jag kunde klämma ner dem. Händerna har jag slutat att bry mig om, de gör ont, kan inte böjas och är bortdomnade. Tur att man har synen till hjälp när någonting ska göras annars är risken större för att jag fumlar med sakerna. Har ingen styrka i någon av händerna heller. Men jag står ut, så länge det inte är någon fara för bebben!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar