Igår var det provtagningsdags igen. Vi hade nästan slutat hoppas på en höjning av värdena. Men det hade faktiskt vänt. Hb:t på 106 och de neutrofila med en blygsam höjning till 0,6, alltså precis över den magiska gränsen. De totalvita på nästan tre så jag trodde att Ebba skulle få fulldos på veckobehandlingen men mailet, som kom igår i stället för idag p g a 1:a maj, visade samma reducerade dos som förra veckan. Värdena som de skickade med i mailet (de skickar alltid med provsvaren i ordinationsmailet) var från fredagen och alltså inte de senaste. Jag hade ju erhållit proverna från igår redan så jag visste att de neutrofila och de totalvita hade ökat så jag ringde faktiskt ner till Lund för att försäkra mig om att de hade fått de provsvaren också. Det hade de och läkaren hade sett dem också men gick på förra veckans ordination ändå. Ur helhetsperspektivet så kanske det ändå är det bästa. För hög dos nu kan sänka de neutrofila igen och således öka risken för en infekion, som i sin tur kan innebära två veckor med intravenös antibiotika och utsatta cellgifter. Då kanske det är bättre med en försiktig dos av cellgifter även om det innebär att de totalvita kommer att ligga lite över tre i nästa vecka. Tror att läkaren tänker så. Så tänker jag i alla fall.
Jag och mannen diskuterade huruvida Ebba skulle gå i skolan eller ej men beslutade att hon skulle få gå på onsdag. Det ska ju vara mindre infektioner nu och förhoppningsvis tar föräldrarna hänsyn till Ebbas tillstånd i skolan för jag förmodar att klasskompisarna har berättat där hemma att Ebba inte har varit i skolan på några veckor. Sedan behöver hon den mentala biten också. Den är viktig. Så det grundade vi vårt beslut på. Ebba är överlycklig att få gå till skolan. Undra hur många andra ungar som är det i hennes ålder? Det är hemskt att det ska behöva vara så. Att hon inte kan få leva ett normalt liv. Ingen unge ska behöva ha det så här.
Hon har precis gjort matteprovet som hennes klasskompisar gjorde för en och en halv vecka sedan. Det ska in till lärarna för rättning men jag var ju tvungen till att kika igenom det. Det gick mycket bra. Bara ett räknefel och det var slarv. Hon hade förstått uppgiften, som i sig var svår. Nu beger hon sig ut i trädgården för att hjälpa pappa att plantera de nya träden och buskarna som införskaffades igår.
Imorgon är det alltså skola för hennes del. Det är som att få gå på party för hennes del, hon längtar och ser fram emot det som om det vore det i alla fall. Jag får hämta henne lite tidigare för vi ska till hudläkaren. Hoppas läkaren inte "släpper" oss bara för att huden ser bättre ut. Vi har ju lärt oss att så fort cellgifterna sätts in med full dos igen så "demoleras" hennes hud. Och infekteras.
Jag är stolt över min tjej, min stora kämpe. Hon är sannerligen en riktig krigarprinsessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar