Denna blogg handlar om Ebba, en 11-årig flicka som våren 2010 diagnostiserades med leukemi.

Här kan du läsa om hennes resa genom behandlingar, "ups and downs" och alla upplevelser, äventyr och utmaningar som hon kommer få uppleva på sin väg mot en friskförklaring. För frisk ska hon bli!

Jag som skapat denna blogg är kollega med Ebbas mamma och jag känner djupt för både Ebba (och alla andra barn som drabbats av olika former av cancer). Jag har sedan tidigare en insamling till förmån för Barncancerfonden. Denna är nu tillägnad Ebba. Detta är mitt sätt att stötta Ebba och hennes familj i deras vardag.

Numera är det Ebbas mamma som skriver här och berättar om Ebbas vardag.

Vem är tjejen Ebba, då?


Ebba är en levnadsglad och viljestark tjej, det kan människor i hennes omgivning intyga. Det var hon redan innan hon blev sjuk kan tilläggas.

Hon älskar att simma och innan hon blev sjuk gick hon i crawlskola och spelade fotboll i Hittarps IK. Hon är också en tjej som vill att saker och ting ska vara rättvist.


fredag 21 september 2012

Nu är det äääntligen över!

I tisdags var som sagt sista behandlingsdagen. De tog ryggmärgsprov då också. Risken att det skulle påvisa något var liten men vi har ändå varit nervösa innan vi fick svaret igår. Allt såg bra ut. Då kan man pusta ut ett tag i alla fall.

Jag tog alla mina frågor med läkaren i tisdags också. De vill ju ogärna prata om vad som händer vid ett återfall. Det märkte jag. Det jag fick fram i alla fall är att det är 2,5 års behandling som gäller, just nu i alla fall, det kan ju ändras med tiden, om det inte är så att hon får ett återfall inom kort. En stamcellstransplantation med en bra matchad donator (HLA) är det 90-95 procents chans att överleva. Men det är ju som sagt inga exakta siffror som han sade. Sedan är det kanske inte alltid tid till att finna en sådan matchande donator. Som sagt de pratar ogärna om siffror.

Levern bör återhämta sig inom  ungefär en månad. Så det är bara till att hålla koll på värdena och se till att de går neråt.

Det är provtagning nu första tiden varannan vecka och läkarbesök var sjätte.

De gjorde en njurtest på Ebba när vi var inne men den har vi inte fått något svar på. De kontrollerade även hjärtat med ultraljud och gjorde ett EKG. Läkaren gjorde en preliminär bedömning till oss direkt och hon tyckte allt såg bra ut.

Vad gäller koncentration- och inlärningsproblematiken är det tydligen ett vanligt problem bland barn som har gått igenom cytostatikabehandling. Läkaren sade att barn finner sätt att kompensera detta men det finns statistik att det är lite färre barn som läser vidare som har gått igenom en behandling. Sedan om det beror på ovanstående eller om de har kommit efter i skolan p g a tiden de har missat i skolan förtäljer inte statistiken. Ebba har ju inte kommit efter alls i skolan så det är ju positivt det. Och som sagt, hon hade lätt för att lära innan så det är väl därför hon märker av skillnaden nu. Får kämpa lite mer än innan.

Hur ser vi då ett återfall. Läkaren sade att det är främst avvikelser som vi kommer att se det på. Infektioner, näsblod, fler blåmärken e t c. Förmodligen inte på proverna även om det är ett avvikande mönster på de som vi också kan märka det på då.



Ebba är glad för det är sista behandlingen i ryggmärgen!
 Annars har veckan varit kaotisk som vanligt. En dag fick jag slänga mig in i bilen med lillen för min farmor behövde akut in till vårdcentralen (ambulansen tyckte att hon var för "pigg" för att åka med dem). Ja, det var ju lätt för mig att asa på en snurrig 84-årig tant med feber (inget smittsamt) som har jätteproblem att gå samtidigt som jag hade lilleman med mig. Men det gick till slut. Eller rättare sagt, det fick gå. Fick sedan åka in med henne till lasarettet och få henne inlagd. Hon ligger inne än. Problem med njuren men det går åt rätt håll verkar det tack och lov som. Trodde att vi skulle få lite lugn och ro sedan men ack nej. Igår kväll trillade Ebbas äldsta lillebror och skar upp knäet. Ett djupt sår (nästan ända in till skelettet) som mätte ungefär fem cm, fick sys med sex stygn på akuten och ett sår till som de fick klippa bort huden på som hade skavts av. Ja, nu känner jag att jag har fått nog av sjukhus denna vecka kan jag säga.

Ikväll ska Ebba på party hos en kompis. Så då har vi något roligt att se fram emot :).

Trevlig helg på er alla!


torsdag 13 september 2012

6 dagar kvar!

Ebbas värden har sjunkit en del sedan förra veckans provtagning. De vita har minskat med en enhet och de neutrofila har mer än halverats på en vecka. Förmodligen är det en "reaktion" på hennes förkylning, som för övrigt har blivit bättre. Hon känner direkt av när hennes värden är lägre, de neutrofila kring 1, lite över eller lite under. Hon får problem med urinblåsan på kvällarna. Vi har vid några tillfällen odlat men det har aldrig visat något men vi har kunnat utröna att hon reagerar på det sättet när hon har lite lägre neutrofila. Sedan sjönk de ju ganska mycket på en vecka så det är väl också en fysisk reaktion på det.

Häromdagen hade Ebba gymnastik. Hon byter ju inte om för att undvika det smutsiga golvet i omklädningsrummet utan är med på gymnastiken i lite mjukare kläder och duschar och byter om när hon kommer hem i stället. Hon hade ju sådana problem med fötterna förra hösten och i våras och vi har ju nu lyckats hålla detta i schack, såren och infektionerna. Vi tar inga risker förrän hennes immunförsvar är bättre, vilket det ju ska vara inom ett halvår. Att Ebba gör så har vi kommit överens om med idrottsläraren. Häromdagen så hade Ebba stretchiga jeans och då sade läraren till henne att gå och byta om för att vara med på idrotten (!) och hon sade att det brukar hon ju aldrig göra men hon fick inte vara med på idrotten den dagen. Idrottsläraren hade alltså glömt vår överenskommelse! Det är inte första gången som samma lärare, som för övrigt är Ebbas klasslärare också, glömmer saker som vi har kommit överens om. Händer detta igen så får jag väl ringa och påminna honom, gjorde det för övrigt på föräldramötet igår för det kom upp just frågan att duscha efter gympan då det var andra faktorer som påverkade det att vissa hellre ville duscha hemma dagen då de har gympan sist på dagen. Det är så tråkigt när det hela tiden är så här.

Läste artiklar om problem med skolan i det nya numret av "Barn & Cancer" (som man får när man är medlem i Barncancerföreningen). Tydligen är skolproblemet inte bara ett problem för oss. Cancersjuka barn är en kategori för sig och den kategorin finns det inga åtgärdsplaner för i skolan även om det står i skollagen. Det har vi ju sett på denna skolan Ebba går på. Det är High Chaparral, verkligen. Hemundervisning har ju inte funnits även om Ebba verkligen skulle ha behövt det i perioder. Och inget engagemang. Alla möten som har varit kring Ebba har jag fått dra ihop. Inget på initiativ från skolan. Och ett barn med cancer är ju trött, hängingt, illamående, ont i kroppen, och behöver således ibland gå undan och få vila. Det har inte heller funnits på kartan i skolan. Nähe, där skäller man i stället på henne för att hon har dåligt flås - när ungjäntan har ett hb på under 100! Det är verkligen katastrof och ingen införståddhet med vad det innebär - fastän jag vid flera tillfällen har förklarat för dem. Ja, nu blir jag arg igen. Cancerbarn behöver få mer förståelse i skolan. Det är som det stod i artikeln, skolan är för fokuserad på diagnoser. De barn med diagnoser får mer hjälp en ett barn med cancer eftersom de inte passar in i någon av de diagnosgrupper som skolan har. De behöver således en annan individanpassad undervisning och stöd. Ja, verkligen intressanta artiklar denna gång. Tråkigt är bara att vi inte är de enda som upplever detta, att det är ett utbrett problem.

Ja, ja. Det är som det är. Men man vill ju alltid sitt barns bästa. Nu fokuserar vi på det positiva. Endast sex behandlingsdagar kvar. Hela familjen ser verkligen fram emot att Ebbas slutar sin behandling. Det är många frågor som dyker upp i huvudet. Hur ser vi ett återfall - förmodar på proverna om de vita blodkropparna blir för höga, alltså blaster (omogna vita blodkroppar) i blodet eller att de vita blir för låga, trängs ut av blasterna i benmärgen. Det var så de upptäckte det sist, då de neutrofila var låga och inte ville återhämta sig. Det var då misstankarna började hopa sig. Tillsammans med magnetkameraröntgen bilderna så stärktes ju misstankarna.

Hur lång tid tar det för levern att återhämta sig är en annan. Ebbas värden är ju inte tipp-topp precis. Ebbas koncentration och inlärningsförmåga har fått stryk på foten också. Hon har inte lika lätt för att lära det har vi märkt och hon säger det själv också. Som tur är så var hon lättlärd tidigare så hon hade ju en bra utgångspunkt om ni förstår vad jag menar. Blir det bättre är min fråga eller är det irreparabelt. Hjärncellerna är ju de celler som inte förnyas i kroppen (även om jag för ett tag sedan läste en artikel att några forskare hade funnit att det visst det kunde göra det, men eftersom det sedan gammalt är vedertaget att det inte gör det så vet jag inte, får väl tro på den gamla "vetenskapen" så länge).

Sedan undrar vi naturligtvis vad som händer om hon får ett återfall. I tidigare samtal med läkarna har de sagt att det är stamcellstransplantation som gäller om hon får ett återfall inom ett halvår efter avslutad behandling. Annars är det två års behandling  med ett tyskt behandlingsprotokoll. Inget av det känns speciellt lockande så vi hoppas att Ebba tillhör de 80 % som slipper återfall. På ett sätt hoppas jag att om hon nu skulle få ett återfall, att det blir inom ett halvår, så att vi kan få en stamcellstransplantation och en gång för alla verkligen blir av med den hemska sjukdomen och inte behöva oroa sig för att hon ska få fler återfall. Sedan är det ju sjukt jobbigt att gå igenom en sådan transplantation. Det har vi ju sett på avdelningen. Det för oerhört mycket med sig. Överlevnadsfrekvensen är ju inte heller så rolig. Vet inte vad den ligger på men det är ju rätt komplext så det är väl en ganska stor risk med en transplantation.

fredag 7 september 2012

Börjar folk vakna nu?

Denna och förra veckan var det ju lite läkarbesök e t c vilket gjorde att hon har missat en del i skolan. Faktiskt, både förra och denna vecka, har lärarna på skolan sett till att hon tar igen det hon missar i skolan när hon inte är där. Kryss i taket får jag säga. Att inte jag behöver jaga lärare, som inte hör av sig när man sökt dem, det är skönt det. Vi får väl se om det håller i sig. Eller om de bara tillfälligt har vaknat till ur sin koma.

Igår var vi i Lund hos tandhygienisten. Det gick bra och allting såg fint ut så det var inga större ingrepp som behövdes där. Tandhygienisten, det är nog en av de mest lugna och sympatiska människor jag har mött. Henne lär vi sakna både jag och Ebba. Noggrann är hon också i sitt jobb. Men, men det är dags att slussas in i det "normala" systemet med besök hos den vanliga tandläkaren igen.

I helgen blir det besök av gamla goda vänner och därefter kräftskiva med många andra goda vänner. Så här blir det livat, precis om Ebba vill ha det :).

tisdag 4 september 2012

Ska vi börja med den dåliga eller goda nyheten?

Igår var en hektisk dag. Först på morgonen var det röntgen av Ebbas höft och ländrygg. Enligt Ebba, som nu för tiden går in och röntgas helt själv utan oss föräldrar, tog de uppemot en sju-åtta bilder. Vi vill ju inte röntgas varje gång hon gör det. Det räcker ju med att hon får strålningen. Det tycker hon med.

Sedan var det upp till provtagningen. Där var det en lååång kö. Fick vänta i över en timme innan vi kom till.

Senare på förmiddagen återvände vi till sjukhuset för ortopedbesöket. Ortopeden, som vi har haft att göra med mycket både innan diagnosen och under hela behandlingen, både i Lund och Helsingborg, då hon arbetar på båda ställena, började med ett brett leende till Ebba och säga hur frisk och pigg hon såg ut. Ebba svarade med ett jätteleende tillbaka. Hon tycker nog det är skönt att höra.

Läkaren analyserat bilderna som togs på förmiddagen. Alldeles färska fakta att utgå ifrån alltså. Osteonekrosen har nu läkt ut, det är den goda nyheten! Det tog ju ”bara” över två och ett halvt år för den att göra det. Hennes kota är däremot inte helt återställd. Den är inte helt återuppbyggd så den är sned och inte helt symmetrisk. Det var den tråkiga nyheten. Detta ville ortopeden följa upp så att hon inte blir sned i ryggen. Återigen något positivt att hon inte kommer att bli jättelång. Då hade hon haft ännu större risk för problem med sin rygg. Ryggen ska följas upp om ett år igen. Som vi sagt cancern kommer kräva många läkarbesök efter det att hon är färdigbehandlad. Det är ju inte slut med allt bara för att behandlingen är klar.

Fick precis Ebbas ordination på tabletter för veckan. Samma som förra även om de vita har ökat igen. Ligger närmre 4 nu. Gör inget att de inte ökade dosen. Hon är förkyld och kan behöva lite av de vita till att bota förkylningen och det stora såret som hon lyckades skrapa upp på knäet i fredags. Det får vi nu behandla med kaliumpermanganat. Tur att vi har det hemma fortfarande. Sedan tror jag att de börjar ”släppa på” hennes eget immunförsvar nu genom att inte öka dosen cellgifter även om de vita ökar. Hennes hb har ökat och ligger över 120 och det märks för hon är inte lika andfådd längre. Trombocyterna var lite låga idag. Får se om de återhämtar sig till nästa veckas provtagning.

fredag 31 augusti 2012

Planering framöver

Vi var hos pa-läkaren i måndags. Hon tyckte inte det såg så farligt ut med Ebbas hud så hon ordinerade bara mjukgörande och rengöring med tvål och vatten. Precis som vi gör redan alltså. Det kan ju hända att hon är på väg in i puberteten. Jag tror att det är en blandning av ovanstående för huden har blivit ännu torrare, narigare och fjällar lite nu under veckan och läpparna börjar bli torra nu också, hjälper inte hur mycket hon än smörjer. Beror nog mest på medicinerna tror jag. Alltså att det kommer "inifrån". Det är svårt att behandla med "yttre" faktorer, det vet vi sedan tidigare. Hoppas svamp och bakterier håller sig borta nu bara.

Läkaren hade tänkt till lite kring Ebbas fortsatta kontroller och uppföljningar. Gillar när människor ligger steget före :). Jag vet sedan tidigare att det inte alltid är en dans på röda rosor även om behandlingen är avslutad. Läkaren varnade för att hon kan krascha i sina värden några veckor efter avslutad behandling. Det är tydligen inte alls ovanligt. Bra, då är vi lite mentalt förberedda på det. Med anledning av detta ville läkaren inte abrupt avsluta profylaxbehandlingen med antibiotika direkt när hon slutar med cellgifterna utan successivt trappa ut dem under 2-3 veckor. Även för att se hur hennes kropp reagerar. Det kan ju hända att bakterierna visar sig igen och då får antibiotikan, förmodar jag, sättas in igen. Alltså fulldosbehandling i två veckor efter och därefter halverad dos. Låter som en bra plan.

Därtill nämnde läkaren att det kanske är aktuellt, efter avslutad behandling, att följa upp och göra en utredning på om Ebba är känslig för gula stafylokocker. Finns "sjukdomar"/benämningar för det som jag inte minns vad de heter. Tror att det är de neutrofila som inte gör sitt jobb riktigt. Det är helt ok om de gör det. Vet inte om det finns flera men vet att Lund har tagit något prov på Ebba under behandlingen, i ett tidigt skede, men vet inte om det är samma. Hur det än är så tycker jag det är bra att den görs efter avslutad behandling för egentligen är det bäst att göra denna typ av utredningar, likt allergiutredningar, efter avslutad behandling. Den förra utredningen i Lund påvisade inga onormala faktorer i alla fall.

Idag ringde Ebbas nya lärare. Det är och har varit många sjuka barn i klassen. Vad de kunde utröna så är det ett virus. Ebba klarar ju av virus bättre än bakterier, så med anledning av det och att hon har ganska bra värden, och naturligtvis, att vi vill att hon ska gå i skolan så mycket som möjligt, hämtade vi inte hem  henne från skolan. Ringde till min man och berättade och undrade vad han tyckte och han sade att han hade tagit samma beslut. Sedan är det ju så här att vi förväntar oss att föräldrarna inte skickar sina sjuka barn till skolan. Däremot kan det ju smitta redan innan det bryter ut och det kan vi ju inte göra så mycket åt. Det här är alltid en balansgång. Vi vill inte att hon blir sjuk för det kan innebära lång tid hemma eller på sjukhus men samtidigt måste hon få vara i skolan och utbilda sig och den sociala biten med sina klasskompisar är ack så viktig den med. Hoppas att den nya läraren är mer engagerad än de andra.

Nästa vecka har vi fullt upp. Röngten av ryggkota och höften och senare läkarbesök hos ortopeden för att följa upp osteonekrosen. Provtagning också. Senare i veckan är det sista besöket hos tandhygienisten. Efter avslutad behandling får vi inte gå dit mer. Tandhygienen blir ju påverkad av cellgifterna. Så vi tar en sista titt. Sedan är det dags att övergå till de vanliga rutinerna igen, att besöka den "vanliga" tandläkaren som inte har så mycket erfarenhet av att behandla cancerpatienter. Därför har vi inte under behandlingen gått hos honom. Det fick vi inte för Lund.

Att Ebba växer, ja, lite har hon ju växt. Det mäker vi inte minst på cykeln som vi nu fick köpa ny. En lite för tidig födelsedagspresent. Hon har ju fått ett helt nytt rum också och det är ju inte gratis. Men det är hon värd!



Nä, nu får jag ta hand om lilleman och fortsätta med bestyren inför kvällens familjekalas. Vi firar storeman (så kallar vi Ebbas äldsta lillebror som egentligen heter Herman) som fyller 8 år imorgon.





tisdag 21 augusti 2012

Och så var det dags igen...

Det har varit problem med huden mest hela tiden under behandlingen. Nu är det dags igen. Något nytt som läkarna antagligen kliar sig i huvudet över.

Hon har fått utslag på hela kinderna och hakan, ja större delen av ansiktet. Hela huden är helt "bubblig" och ojämn. Kan inte förklara det på annat sätt. Försökte ta foto på det men det syntes inte nämnvärt och inte så bra på bilderna. De senaste dagarna har det börjat se lite narigt ut också. Har bett Ebba smörja med mjukgörande men det verkar inte hjälpa.

Jag var med lilleman hos allergiläkaren igår så då passade vi på att ta Ebbas prover också. Jag bad dem lämna ett meddelande till den patientansvarige läkaren också att ringa upp angående Ebbas hud. Det var ju inget akut men hon hörde av sig idag redan ändå. Hade försökt nå oss redan igår, såg att det var ett skyddat nummer på displayen när vi kom hem och det var hon som hade ringt. Hon hör alltid av sig.

Vi fick en tid i nästa vecka, hon klämde in oss mellan mottagningar och andra patienter. Hon är mån om Ebba och tar sig alltid tid till henne. Hon sade att hon behöver bara tio minuter för att avgöra om hon kan avgöra vad det är eller om det behövs en remiss till hudläkaren så det kunde hon klämma in. Sedan vet man ju att det tar mer tid än så med allt administrativt kring ett läkarbesök.

Ja, vi får se hur det går. Kanske är det någon svamp? Ja, inte lönt att spekulera. Vi får se vad hon säger.

Hos allergiläkaren passade jag på att ställa lite frågor kring Ebbas "överkänslighet" för hund. Vi tog ju prover på henne för ca 1,5 år sedan efter det att hon hade reagerat med svullna och kliande ögon när hon hade besökt flera olika familjer med hundar. Läkaren där på avdelningen i Lund, för övrigt en ny läkaren på avdelningen då, sade att hennes provsvar visade att hon bara var lite överkänslig. Nu när jag vet hur jag ska tolka svaren så är det inte alls det så att hon är överkänslig. Hon är allergisk. Hon ligger en bra bit över på skalan som indikerar allergi så han var helt ute och cyklade.

Sedan sade i och för sig allergiläkaren att man ska inte stirra sig blind på värdena och skalorna utan titta på hur personen i fråga reagerar. Ebba reagerar ganska mycket på hund och får ta allergitablett när hon besöker någon som har hund. Hon är inte i närheten och är inte på hundarna men kan ibland reagera ändå. Det är klart att det finns hår och mjäll från djuret på soffor och inredning och dylikt. Men från och med nu så ber jag bekanta som kommer på besök att inte ta med sig sin hund för Ebbas skull.

Onkologerna i Lund har ju också sagt att personer som är allergiska brukar uppleva att allergin blir mindre märkbar, bättre, när de går på cellgifter. Är det nu så så kommer kanske Ebbas allergi bli värre. Vi får se med det också.

Hennes provsvar fick vi också idag. Hennes vita hade sänkts lite, från 3,7 till 3,2 så hon fick samma ordination på tabletterna som förrförra veckan. Tog prover på njur och levervärdena också men de hade sköterskan glömt att skicka så jag får se om jag får de imorgon i stället. De var ju ganska höga sist.

Nu har hon fått ett nytt rum också. Med tre barn i familjen fick vi upprätta ett rum till och nu är det i princip klart. En läslampa ovanför hennes säng bara sedan är det färdigt.

Så här fint blev det. Hon valde tapet själv och det blev ju bra :).

Kudde som matchar tapeten!

Puss på er!



Lite pimpinett får det allt fortfarande vara :) och gissa vem hennes största idol är.

Utan dator går ju inte...


måndag 13 augusti 2012

Dagen D

Idag är ingen bra början på dagen för vår lilla Ebba. Hon mår illa av medicinerna, har lågt blodsocker. Hon ligger i soffan och försöker kurera sig med diverse sötsaker. Slutar väl som alltid med att hon kräker upp allt och får ta en tablett mot illamåendet och invänta att hon ska må bättre. Det var ganska länge sedan hon mådde dåligt av behandlingen nu. Det beror väl på att hon inte har fått så höga doser som hon brukar. Senaste provtagningen visade att hennes vita hade ökat till över 3, 3,7 närmare bestämt. Då ökades metotrexatedosen med ytterligare en tablett. Vanligtvis brukar de höja purinetholen när de vita höjs. Det är purinetholen som gör att hon får blodsockerfall så jag trodde inte hon skulle må så dåligt av den "lilla" höjningen av medicin. Det brukar ju som sagt vara purinetholen som orsakar illamående och blodsockerfall. Det känns inte heller som om läkarna medicinerar lika hårt som tidigare även om hon ligger över 3 på de vita. Hade det varit för ett år sedan hade hon nog fått en högre höjning av dosen tror jag. Nu är det ju bara lite mer än en månad kvar av behandligen.

Sedan har jag funderat över dosen Ebba har. Man pratar ju med andra föräldrar och Ebba med andra barn som medicineras. Vad jag har kommit fram till så får Ebba höga doser med tabletter jämfört med de andra barnen. Ebba har ju fått mellan 1-2 purinethol dagligen under underhållsbehandligen, oftast 1,5. De andra barnen brukar bara ligga på 0,5 tabletter och metotrexaten ungefär halva dosen av Ebbas. Läkarna har i och för sig sagt att man inte ska stirra sig blind på antalet tabletter för den korrigeras ju efter Ebbas värden. Men jag kan ändå inte släppa tanken. Barnen har varit i Ebbas ålder, eller t o m lite äldre (och tyngre i kroppsmassa). Det känns som om det borde ha någon betydelse ändå tycker jag. Vi får väl se.

Som sagt, de vita har ökat men inte de neutrofila i samma takt. De hänger inte riktigt med. Ligger på 1,6. Alltså över 2 enheter under de vita. Det brukar bara skilja ca en enhet annars på de båda värdena.

Jag hoppas att detta är en av de sista dagarna hon mår illa av behandlingen. Snart börjar skolan och vi hoppas på en mer normal skolgång i skolan nu. Det underlättar för henne eftersom lärarna inte alls är engagerade i att stötta och hjälpa henne när hon är hemma.

Nu har vi fått ett definitvt datum för Ebbas slutgiltiga behandlingsdag. Dagen D blir den 18:e september. Det blir en heldag i Lund med behandling och en hel massa undersökningar och prover. De ska bland annat göra ett nytt benmärgsprov och ultraljud av hjärtat. En njurundersökning där radioaktivt ämne sprutas in i kroppen. Jag är faktiskt inte så nervös för benmärgsprovet. Det torde vara normalt. Det är över två år sedan de tog ett benmärgsprov och då visade det inget onormalt. Sedan tycker jag att skulle hon få ett återfall under behandlingen syns det på blodproverna. Men ändå. Det finns ändå där och det kommer det göra resten av mitt liv. En liten gnagande känsla. Den kan jag aldrig slappna av ifrån.

Jag nämnde i förra inlägget att Ebba nu ser ut som vilken unge som helst. Kom att tänka på en ska till. Hon har ju faktiskt inte växt så himla mycket de senaste åren. Många av kompisarna som hon var längre än innan har växt om henne nu. Medicinerna kan hämma tillväxten det vet vi. Vi får hoppas att hon börjar växa lite nu. Sedan tycker jag inte att det gör något att hon inte blir jättelång. Jag är inte så lång och har aldrig haft problem med det, har haft killar som är närmre två meter långa fastän jag bara är 1,58 :). Hellre lite för kort som tjej än för lång.

Sedan har vi haft lite familjesemester också i sommar. I förra veckan var vi på Legoland och Lalandia. Riktigt mysigt. Äldsta lillebror har längtat att få komma till Legoland i flera år nu och Ebbas sjukdom har ju gjort att vi inte har velat åka iväg några längre sträckor och längre perioder men i år planerade vi in det. Och han blev överlycklig. Det är praktiskt med en stuga på en familjesemester. Det var nybyggda stugor som var jättefräscha och rymliga. Det blir som ett hem mellan utflykterna.


Som sagt. Ebba är en vilding och åker allt. Jag får åka det som snurrar med henne och pappa får ta berg-och-dalbanorna.

På Legoland kan allting hända!

Star Wars lego!

Nä, nu får jag gå och ta hand om Ebba som kräker!