Ett långsamt farväl av Ebbas gammelfarfar...

Det har varit mycket den senaste veckan. Farfar blev sämre i fredags så jag, mina två systrar och föräldrar fick åka upp till Karlskrona igen på fredagseftermiddagen. De hade tagit ut respiratorn för de tyckte att han andades bättre men på eftermiddagen försämrades han igen. Infektionsvärdet hade börjat gå ner i slutet av veckan så vi hade ju hopp om att det kunde bli bättre men det blev det ju som sagt inte. Det fanns inte mer de kunde göra för honom så han förflyttades från intensiven till en avdelning för att vårdas där de sista dagarna i livet.

Vi stannade kvar för att ta hand om och stötta honom och farmor som också var där. Det är det minsta vi kunde göra för allt de har gjort för oss under vår uppväxt. Vet att han inte ville ligga hjälplös i sängen som han gjorde (han har uttryckligen sagt både nu och innan att han inte ville det), men det kunde vi inte göra någonting åt. Det är inte lagligt med aktiv dödshjälp i Sverige. Vi kunde endast se till att han inte hade ont, vi kunde inte göra mer...

Vi vakade över honom dygnet runt och i söndags morse tog min gamle, goe, omtänksamme farfar sitt sista andetag.

Barnen är självklart ledsna över detta (och jag med). De tyckte om sin gammelfarfar. Sonen började gråta vid middagsbordet i söndags och då frågade jag varför. Då svarade han att han saknar sin gammelfarfar och att han alltid var så snäll mot honom (tilläggas bör är att farfar och Herman är ganska lika på många sätt). Något positivt är i alla fall att våra barn är så pass stora att de kommer att minnas min farfar även när de blir äldre.

När någon närstående går bort reflekterar man över saker och ting som man normal sett inte gör. Ebba sade att hon inte ville bli deprimerad (men hon menade kremerad, som farfar ska bli). Då svarade jag att det behöver hon inte bestämma än. Då svarade hon att om hon dör som barn vill hon i alla fall inte bli kremerad. Bra, då vet vi det, svarade jag med en klump i halsen.

Hon nämnde även att hon hade läst i tidningen "Barn & Cancer" att en liten pojke som hade gått bort i cancer fick en kista gjord som en Bobby car (det var det bästa han visste, sin Bobby car). Hon undrade om jag inte tyckte det var fint gjort av hans föräldrar och det tyckte jag naturligtvis.

Ebba har mått ganska illa och kräkts ett antal gånger de senaste två veckorna. Som tur är så hjälper tabletterna henne mot illamåendet. Vi tar inga prover denna vecka för vi fick ordination på tabletter för två veckor. I måndags var levervärdena återigen förhöjda (ALAT på närmare 7, normalvärdet är ju på under 0,6). Får se om de har sjunkit till på måndag. Det är ju snart dags, om tre veckor, för hennes långa period (över 5 veckor) med många olika intravenösa cytostatika i intensiv takt. Jag är, rent ut sagt, skitorolig för denna fas. Vill bara få det överstökat och att Ebba klarar av det utan komplikationer eller men.