Ebba har mått som vi förutspådde denna vecka. Trött, hängig, orkeslös, illamående och kräkningar, huvudvärk och värk i kroppen. Högre levervärden på köpet. Är genuint orolig för hennes lever. Kommer den att klara av hela behandlingsperioden, det är ändock nästan två år kvar på behandlingen. Även om sista året nästintill endast är i tablettform så är det cellgifter. Illamåendet och kräkningarna kom inte förrän i måndags/tisdags och det känns som om det hänger samman med de förhöjda levervärdena. Har faktiskt skickat frågor till läkaren kring de förhöjda levervärdena. Är som sagt genuint orolig.
Aptiten går också upp och ner. I och med kortisonen borde hennes aptit vara bättre än annars, men tror att cellgifterna och de höga levervärdena, som båda gör henne illamående och ger kräkningar, gör att aptiten inte alltid är där.
Hennes utslag kring mun och näsa har blivit bättre. Fortsätter med salvan några dagar till för säkerhets skull. Vet ju inte om det var kortisonen eller salvan som är grund till förbättringen.
Men hon är en sann kämpe, orkade med utflyktsdagen, även om hon avstod från vissa aktiviteter (snöbollskrig) och vilade i stället när klasskompisarna höll igång.
Fredagseftermiddagen gjorde hon inte många knop på, vilket man kan förstå. Därtill har hon varit trött och tillbakadragen hela helgen. Det kunde hennes farmor och farfar intyga. Hon sov över där i helgen, första gången sedan hon blev sjuk. Och som hon har längtat efter att få göra det. Hon tackade till och med nej till att gå till leksaksaffären som ligger en bit bort från svärföräldrarna. Då har hon inte mycket ork kan jag säga!
Hoppas att det snart vänder. Om det är som de andra behandlingarna borde hon ha orken tillbaka till helgen.
Jag brukar alltid säga att det är Ebba som har klarat den här pärsen bäst av oss alla. Men funderade häromdagen om inte vi också, i alla fall lite grand, har hjälpt henne behålla lugnet och hålla modet uppe.
Märker att hon söker trygghet och närhet oftare nu än vad hon gjorde innan hon blev sjuk. Kanske helt naturligt. Till exempel är inte speciellt ofta på sitt rum när vi är hemma. Är jag på bottenvåningen är hon där med. Vill alltså helst inte vara ensam har jag märkt. När hon mår riktigt dåligt söker hon ännu oftare närhet. Tror att det dels lugnar och dels får henne att lättare glömma sjukdomen. Pratade med en mamma nere i Lund för ett tag sedan. Hennes barn är lite äldre än Ebba men han sover i sina föräldrars säng. Han säger att han glömmer sjukdomen och inte är rädd för den när han sover där. Stackars lille kille… Ett barn ska inte ens behöva ha de där tankarna... Det är inte rättvist att ett barn ska behöva genomlida allt vad cancer för med sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar