Vissa dagar har man förknippade med olika delar av Ebbas sjukdomshistoria. Alla hjärtans dag är en av dem. För exakt tre år sedan idag var det första gången vi blev inlagda på sjukhus p g a hennes sjukdom. Men det visste vi inte då. Hon hade fått ont i sin höft och den smärtade och hon kunde inte gå. Läkarna, eller rättare sagt ortopederna, trodde att det var något som kallades "snuva i höften". Men det var det ju inte. Det var första stället som osteonekrosen satte sig. I höftledskulan med ökad ledvätska som följd sågs på ultraljudet. Det var början på en lång resa. Tänk om vi hade vetat vad som väntade oss. Minns så väl att jag sade till min kollega att jag skulle oroa mig för det här i minst fem år fram över. Att man kunde ha så rätt.
Ja, den fruktansvärda känslan sköljde över mig idag igen. Ebba fick plötsligt ont i höften igen. Samma höft som hon har haft osteonekros i. Det kom som en plötslig smärtvåg. Och har återkommit några gånger under dagen idag. Med den sjukdomshistoriken Ebba har blir man klart orolig. Det blir ingen mer träning för henne denna vecka och det är sportlovsuppehåll för henne nästa. Tror att det kan vara bra för henne att få vila höften under den perioden. Och blir det värre får det bli ett besök på sjukhuset.
Provsvaren har jag inte hör någonting om från pa-läkaren. Men jag vet att hon hör av sig.
Ebbas blodstatus såg ungefär ut som den brukar. Lite lägre neutrofila denna tvåveckorsperiod än förra.
Något positivt idag är i alla fall att äldste sonens tränare gav mycket positiv feedback om honom som person, helt utan anledning gjorde han det. Och det är väl ändå det bästa en förälder kan få på Alla hjärtans dag ♥ ♥ ♥. Ebba har ju också fått samma beröm från lägerledarna i somras. Visst vet vi att vi har fina barn som vi är mycket stolta över men det är roligt att höra det från andra personer också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar