Provsvar, livet och döden och i väntan på dunderbehandlingen

Den gångna veckan har Ebba inte mått lika illa. Däremot har hon haft hjärtklappningar utan att må illa. Ont i magen också (nej det är inte magsjuka). För någon vecka sedan berättade hon för mig att hon har det emellanåt men hon har inte sagt någonting tidigare, "tålig" som hon är. Jag sade till henne att sådant måste hon berätta. Tydligen har det varit så sedan några månader tillbaka, framkom det när vi pratade lite mer ingående om det. Jag har kollat hennes avföring (gör det med jämna mellanrum eftersom hon lätt blir förstoppad av vissa cellgifter). Den har inte sett konstig ut på färg och konsistens. Men jag får ta upp magontet och hjärtklappningarna med läkarna nästa vecka när vi träffar dagvårdsläkaren (hjärtklappningarna igen för det är inte första gången jag nämner dem). 

Veckans provsvar var ungefär som förra veckan. De vita ligger fortfarande för högt, dock inte lika högt som förra så det blev ännu lite tuffare tablettbehandling denna vecka jämfört med förra. Jag frågade om man inte tog hänsyn till att hon fortfarande är lite förkyld (segdragen jävel till förkylning) och att hon ska påbörja den tuffa behandligen nästa vecka, men nej det gör man inte (det hade man nog bara gjort om hon hade haft feber). Hb:t ligger på samma nivå som förra veckan, under 120.

Levervärdena är en aningen förhöjda jämfört med förra, ligger mellan 1-2, så det är inte katastrofalt, men återigen inte "normalvärde".

Har börjat oroa mig mer och mer för Ebbas hår. Ser inte att det växer så mycket och hon är fortfarande tunnhårig. Ser inte heller att det verkar som om hårsäckarna blir fler/att håret börjar växa från de hårsäckar som hon miste håret ifrån efter förgiftningen. Vet inte om det är lönt att ta upp det med läkarna. De kommer nog bara säga att det kan ta tid.
Ja, nu känns det som om vi bara väntar på att påbörja den tuffa behandlingen och få den överstökad. Som i väntans tider, fastän i negativ bemärkelse, lugnet före stormen...

Nästa vecka är det dags för min farfars begravning. Barnen ska följa med, jag anser ju att det är en del av livet, döden och att begravningar inte ska vara något som ska vara skrämmande för barnen. Visst kommer det att bli mycket tårar, men det är ju inte farligt att vara ledsen, snarare tvärtom är det väl bra att visa att man har känslor och att man kan vara ledsen. Vi saknar ju honom allihopa. Usch, nu kommer tårarna igen.

De har skrivit var sitt brev och ritat en bild på till farfar. Vi har rullat det omsorgsfullt och satt ett fint band kring det. Barnen och med lite hjälp från mig har också gjort ett träd, livets träd, av silvertråd och pärlor som vi ska ställa på kistan till farfar.




Livets träd